att vara osynlig
Har haft en helt underbar helg. Starten på helgen började på gymmet och därefter det obligatoriska På Spåret.
I lördags var vi på 30- års kalas. De stora festernas tid är förbi och det blev istället lättare mat och trevligt sällskap.
Det serverades alkohol till de som önskade. Jag avstod eftersom jag tänkte ta det lugnt med alkohol fram till Sthlm maraton. Inte så att jag helt tänker avstå alkohol men hellre ta en alkohol fri öl om alternativet finns.
På kalaset var det en gravid tjej i 7:e månaden och alla var naturligtvis jättenyfiken på hur allt står till.
Vi väntar också barn men det är inga som frågar oss hur det går. Alla vet om att vi kommer adoptera barn och vi är snart på väg mot Colombia. Det gör ont i hjärtat att ingen är nyfiken på oss.
Varför frågar ingen oss? Brukar inte vänner göra det?
Innan kalaset hann jag med att springa ett långpass i Skatås. Det var ett fantastiskt väder och det är svårt att förklara den enorma lyckokänslan att göra ett löppass i soligt vinterväder. Helt underbart
Söndagen startade med en promenad i ett härligt vinterväder. Senare på dagen kom två kompisar och deras 12 månaders dotter på besök. Vi hann fika och äta middag innan lilla tjejen blev sjuk och de tog sig hemåt.
Tyvärr avslutades helgen med att Inter förlorade Derby d´Italia :(
Jag tror att många kan vara lite rädda för att prata om sådant som berör ofrivillig barnlöshet, som adoption kan göra. De kan nog vara rädda för att såra om de tar upp det eller inte veta vad de ska säga. Fast lite dåligt tycker jag nog att det är om det är folk som känner er väl, som vet hur ni har kämpat, och hur glada ni är.
Skittråkigt verkligen... :( Hade jag varit vän med er irl hade jag frågat massor och berättat hur glad jag var för er skull! Tycker inte det är ett dugg annorlunda att adoptera än att "föda barn själv". Det är samma sak!
Antar att folk kan vara rädda, precis som fifi säger... Trist, verkligen.
Tråkigt att ingen frågar eller engagerar sig :/. Det borde vänner göra oavsett hur man väntar barn! Har själv en kusin som är adopterad, innan hon skulle komma så var jag och min bror eld och lågor och längtade lika mycket som föräldrarna till kusinen.
- Då frågar jag er ; Hur känns det? Herregud vilken mäktig känsla det måste vara! Hade ni varit mina vänner hade jag banne mig frågat er varje dag! Hoppas allt går bra! Håller alla tummar och tår för er -även om du är en interista ;) Haha må gott! Kram!
