nu är det dags
Det perfekta tillfället dyker aldrig upp. Ursäkter finns alltid för att inte våga möta det svåra.
För drygt 30 år sedan försvann min biologiska pappa ur mitt liv. Försvunnit kanske är fel ord att använda eftersom han alltid har varit en tanke i mitt liv.
Det har funnits frågor men jag har aldrig känt mig uppmuntrad att ta reda på vem min biologiska pappa har varit.
I min familj har det varit en väldigt känslig fråga och jag har aldrig velat såra mamma med mina frågor.
I 15-års åldern träffade jag min biologiska pappa för första gången. Det var som att möta en främling utan några som helst känslomässiga band. Han berättade att han hade fyra barn och den minsta brukade säga att hon har en bror som hon aldrig har sett. Dessa ord har följt mig sen dess
Tyvärr har jag ingen kontakt med mina syskon på min biologiska fars sida. Jag är kompis med min syster på Facebook men hennes förhållande till mig verkar märkligt! Ibland är hon väldigt entusiastisk över att få lära känna mig och andra gånger känns det som jag knappt existerar. En känsla som jag inte riktigt blir klok över och det gör mig ledsen.
Nu är vi på väg att adoptera och bli en familj. Jag vill få svar från min syster och bror. Finns det intresse av att lära känna mig? Finns det en önskan? Jag vill få svar från min biologiska pappa om VARFÖR?
Kan jag själv inte sluta fundera över mitt ursprung och var jag hör hemma på min biologiska pappa sida hur ska jag då kunna förstå det barn vi är på väg att adoptera.
Det är dags för svar. Till veckan börjar jag på ett brev till min biologiska far som ständigt varit närvarande
Usch så jobbigt... men jag tycker du gör helt rätt i att skriva ett brev.. men jag förstår inte varför du inte har begärt att få prata med honom tidigare, face to face. Hade inte det varit bättre? Eller det är lättare att uttrycka sig i skrift kanske. Men jag hade vart så nyfiken och skulle aldrig kunnat vänta så här länge.. jag tycker du gör helt rätt.. annars kan du liksom inte gå vidare i ditt liv på nåt sätt..det finns alltid något som trycker.
Lycka till och hoppas att du får det svar du vill :)
Kram
Ett mycket intressant blogginlägg att läsa får jag säga.
Låter jobbigt. Men tycker du gör rätt.
Hoppas det går som du hoppas!
Oj, jag håller verkligen med min sambo här ovanför, det var verkligen ett intressant inlägg. Jag förstår att du måste ha många frågor som du vill ha svar på. Sådana här tankar kommer ju säkert fram ännu mera till ytan när man faktiskt är på väg att bli pappa själv. Enda sättet att få svar och kunna bearbeta vissa saker är ju att få svar. Jag hoppas du finenr svar!
