invisible world

För många veckor sedan lovade jag er att jag skulle skicka ett brev till min biologiska pappa. Det blev aldrig av den gången.

I helgen tog jag mod till mig och skickade ett brev. Jag postade det igår och om postgången har gjort sitt har han fått mitt brev idag. På ett sätt är jag sjukt nervös medan en annan del av mig inte funderar så mycket på det.

Vi får se om det blir ett svar tillbaka. Jag vill ha någon form av kontakt men jag vill ändå, som det känns nu, att den ska vara på behörigt avstånd. Vi kommer troligtvis aldrig bli bästa kompisar och definitivt aldrig min pappa.
Nånstans önskar jag väl att kontakten kanske är nångång i månaden eller så.

Innerst inne är det nog så att jag vill ha svar. Svar på varför han valde att lämna mig när jag endast var ett par månader gammal. Vad för ont hade jag gjort?

Kommer jag någonsin bli nöjd med de svar jag får - om jag nu överhuvudtaget får svar. Har jag rätt att kräva det?
Blir jag en lyckligare människa om jag får rätt/fel svar?

Ett första steg är taget. Mot vad? Jag vet inte än. Kanske det bara var dumt efter i princip 36 års tystnad.