om att inte känna sig nöjd
Efter att läst ett inlägg från bloggaren Kent på Snabba Fötter började jag själv fundera om att vara glad och nöjd med sig själv när man når sina mål.
Efter varje träningspass har jag känslan av att jag kunde gjort det bättre, snabbare och hårdare. Vet inte riktigt vad som krävs för att jag ska känna mig hundra procent nöjd. Terapi? Mental coach eller att lägga ner träningen.
Mina målsättningar är kanske för högt ställda. Finns kanske ingen rimlig chans att klara målen med den träning jag lägger ner. Fast samma resonemang dyker upp här – kanske jag borde kunna träna lite mer, lite hårdare så kanske det skulle fungera.
När bör man känna sig nöjd? Vad är rimliga målsättningar? Att bara ta sig runt ett maratonlopp, halvmara eller ett 10 km lopp är inget för mig. Det kan jag göra vilken dag som helst i veckan. Sprang Stockholm maraton och gjorde en relativt bra tid på 1.30 Det kunde jag vara nöjd med tanke på att träningen hade blivit lidande på grund av benhinneinflammation. Fast nöjd, bara till en viss del. Tankarna om att ett annat upplägg, en bättre spurt eller att jag inte skulle stannat och gått när jag fick kramp hade gjort att tiden blivit under 1.30
Prestationskraven ligger som en våt filt över mig. Allt hänger ihop med min barndom där jag aldrig fick känslan av att känna mig nöjd. Alltid kunde jag gjort något bättre vare sig det gällde skolan eller hockeyn. Så mycket vet jag.
Det som är märkligt, eller så är det inte alls det, är att jag trivs bra med resten av mitt liv. Visst vill jag göra saker så bra som möjligt men känner inte alls samma krav från omgivningen eller mig själv där. Jag trivs väldigt bra med mig själv med tanke på vad jag upplevde i mitt förra förhållande. Dessa upplevelser skulle kanske knäcka andra. Händelserna kan inte raderas och jag har lärt mig otroligt mycket av detta. Jag har fått en större förståelse och inblick även om det fortfarande gör ont.
Jag har lite av samma "problem" men är ändå väldigt glad över det. För jag siktar hela tiden högre för att jag vill komma längre. Skulle jag sätta mig ner och vara nöjd skulle jag nog inte komma någonstans.
Jag läser till civilingenjör inom väg- och vattenbyggnad nu, så min praktik innebär att jag under 7 månader får möjlighet att prova på att vara arbetsledare, arbeta på kalkylering och lägga anbud på en del aktuella projekt. :)
Känner igen mig i det du skriver. Oavsett om andra tycker att man presterar bra/om man presterar förhållandevis bra i jämförelse med andra så blir man själv aldrig riktigt nöjd. Man höjer liksom ribban hela tiden och det blir en slags prestigekamp. Men jag tror att så länge pressen man ställer på sig själv är drivande så är den bra. :)
Jag hade förr oerhört höga krav på mig själv, för höga och det hängde också samman med att jag aldrig var tillräckligt bra under min uppväxt. Sedan kom jag dock till en punkt där jag inte kunde prestera alls och det blev en slags vändning. Jag motsvarade inte ett enda krav och världen gick inte under, jag dog inte, alla människor vände mig inte ryggen. Ok, det där var en något förenklad beskrivning, men du fattar kanske poängen?
Vi köpte en ny vagn, tänkte att vi kanske kan sälja den sedan eller att det kanske blir en onge till. Det är en kombivagn, en sittvagn som vi köpt en hårdlift till. Teutonia har fina vagnar!
Jag tror jag kommer att tatuera in namnet på ett eller annat sätt. möjligen väntar jag tills barnet är större och kan rita en söt teckning som jag kan tatuera in tillsammans med namnet :) Ska du?
Häftigt att ni ska vara där så länge förresten! Snacka om att det blir erat livs resa!
Tintin? Ny film eller?
yes blev första gympasset på flera veckor igår, rätt lugnt:) dudå?
